Nu har det packats i veckor hos många renskötare; banankartonger och ryggsäckar är fyllda med allehanda saker och godsaker som man vet att man kommer behöva under de veckor man inte har tillgång till affärer. Dags för den hett efterlängtade fjällvistelsen! Kalvmärkning i midnattssol, kokkaffeklunkar i grannstugan, gáhkkubak över öppen eld i kåtan, fiska med kastspö eller hämta fisknät ur en spegelblank sjö tidigt på morgonen, kvällsturen till fjälltoppen, snabbdoppet i iskall glaciärsjö…

Åh, jag saknar den så! Nu har jag fler uppdrag och jobb i Jokkmokk hela sommaren, så det blir bara ett par dagars tur upp till fjälls istället för den månadslånga, ljusa, glada vistelsen uppe i sommarvistet nära norska gränsen som kan kännas som en underbar evighet utan nätter, utan måsten, utan klockslag och planering. En tid och plats som fyller en med energi för hela året.

Kring midsommartid eller senast i början av juli bär det iväg. När försommaren precis har kommit till högfjällen, och de flesta sjöar ej längre är istäckta. Renkalvarna som fötts i lågfjällen i maj månad börjar nu bli stora nog för att klara av att märkas i öronen, samtidigt som de fortfarande springer med sin mamma (och därför gör det lätt för renskötarna att veta vems kalv som är vems). Och det är kalvmärkningarna som är huvudsyftet med fjällvistelsen. Inte för alla nuförtiden – för många handlar det om semester, att få vara med familjen och tanka energi.

För mig som renskötarhustru (innan jag skiljde mig för några år sen) var det en härlig kombination. Jag var inte mycket till hjälp under kalvmärkningarna, utan hjälpte till att packa matsäck och sköta en del av markservicen. Sonen Simon och jag var var med då kalvmärkningshagen inte låg för långt bort från sommarvistet. Att se alla fina småkalvar, höra de mjuka grymtningarna, klickandet från klövarna. Solen som aldrig går ner, kylan som kunde krypa under noll mitt i natten, röken från kaffeeldarna runt hagen. Senare när Simon blev lite större fick han hjälpa till och fånga in och märka kalvarna. Långa jobbarnätter efterföljdes av någon mils marsch hem för sen sova länge någon dag eller två.

Några måste alltid jobba med att hålla koll på var renhjordarna håller till och samla ihop dem till märkningshagarna.  Emellanåt hinner de också med andra fjällsysslor: att fiska öring och röding, gå och ha långa samtal med grannarna under regniga dagar, dricka mängder med kaffe. Några gör också som jag – strosar iväg och beundrar alla vackra fjällblommor. Sen kan man hjälpas åt att torva en kåta, bygga en tvättstuga, hugga ved, måla stugor, plocka juobmo (ängssyra), ta upp fiskenäten och reparera en båtmotor.

Det är ett härligt liv. Där man verkligen har tid att prata och hjälpa varandra. Komma ikapp! Läsa i timmar medan regnet eller stormen viner utanför. Lägga in några vedpinnar i kaminen. Lyssna efter helikoptern som kommer med post, eller som signalerar att nu snart är renarna i hagen och dags att ge sig iväg på märkning.

Jag älskar mitt liv i Jokkmokk året om, men på somrarna suger det i magen då längtan efter den optimala frihetskänslan under den ljusa himlen där horisontens fjälltoppar långt bort bakom de stora sjöarna får en att förstå innebörden av ordet evighet.